Svar till Jan Andersson debatt HD 8/19/1 -09
När Jan Andersson skriver att statsministern skall se till landets bästa och lägga bort aversionen mot socialdemokrater inser han inte att det är en paradox. Man kan nämligen aldrig se till landets bästa och samtidigt genomföra socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik.
Anderssons synpunkter på vilka Sveriges statsminister lyssnar på är konstiga. Inte att han har synpunkter utan hans argumentation. Att han som socialdemokrat har andra favoritrådgivare än de vår moderate statsminister har ser jag som helt naturligt. Det konstiga är att Andersson inte inser hur anmärkningsvärt det hade varit om så inte var fallet.
Istället borde Andersson se det sjuka i hur socialdemokraterna som politiskt parti hänger samman med LO. Förhållandet dem emellan är dåligt för alla inblandande. S är tappar i handlingsfrihet, LO förknippas med ett oppositionsparti när s inte sitter i regeringen och LO:s medlemmar prioriteras inte alltid av LO när partiet måste gå först.
Det är dags för den fackliga rörelsen att bekänna färg. Antingen fortsätter man som hittills med att vara en del av socialdemokratin eller så gör man som sina danska vänner och bestämmer sig för att prioritera sina medlemmar. Så länge LO med flera inte bara är en del av socialdemokratin, utan betraktar den som sin förlängda arm som verkställer de beslut som LO köpt genom frikostiga bidrag, kommer det att vara svårt att bortse från detta i våra kontakter.
Andersson hänvisar till att den svenska modellen bygger på dialog och det är en åsikt jag fullt ut delar. Däremot skall dialogen ske mellan arbetsmarknadens parter och inte mellan en part och regeringen. Jag välkomnar därför att det nu pågår förhandlingar om ett nytt huvudavtal. Min förhoppning är att parterna gemensamt skall hitta fram till lösningar som ökar rörligheten, underlättar inträdet och beaktar allas rätt till tillträde på arbetsmarknaden samtidigt som man skapar spelregler för konflikter och liknande som bägge parter anser är rimliga.
I min värld har arbetsgivaren ett stort ansvar för sin personal. Det är främst deras ansvar att kompetensutveckla sina anställda och vad kan vara lämpligare än att använda den minskade arbetsbelastningen som lågkonjunkturen innebär till att investera i sin personal. De signaler som idag kommer från både näringslivet och facken om att aktieägarna skall få stora utdelningar i goda tider medan skattebetalarna skall stå för notan när det går sämre har jag däremot svårt för.
Jag ser verkligen fram emot arbetsmarknadens parters kommande förslag som de förhoppningsvis kan enas om, men även ett nytt och sundare förhållande mellan s och LO – inte minst för LO-medlemmarnas skull. |
| |
| | HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL MIN HEMSIDA
[fet]
På denna sida skriver jag lite då och då om mina tankar och idéer
NYHETER FRÅN HELSINGBORGS DAGBLAD
SÅ HÄR BLIR "KANSKE" VÄDRET I BJUV
|    |