Eller så väljer man att inte begå brott

BROTTSLIGHET

Jag läste för ett tag sedan en insändare i en av våra kvällstidningar som väckte mitt intresse. Författaren skriver om hur långa fängelsestraff påverkar den dömde och hur mycket pengar dessa straff kostar skattebetalarna.

Att släppa 1000 fångar ur fängelse ska enligt författarens uträkning spara 2,4 miljoner skattekronor per dygn. Det är mycket möjligt att den uträkningen stämmer i teorin, men knappast i verkligheten. Den bygger nämligen på att t.ex. ingen av de frigivna fångarna återfaller i brott. Så är tyvärr ofta inte fallet. Inte heller tar den hänsyn till den absolut viktigaste delen i sammanhanget, nämligen brottsoffret.
Artikelförfattarens omtanke om skattebetalarna och skattepengars användning hamnar också en aning i skymundan av det faktum att han är dömd till livstids fängelse för trippelmord.

Att frihetsberöva en människa i t.ex. två år kostar en hel del pengar, det är sant. Men att frige samma människa efter ett år, som sedan begår ett nytt brott och blir dömd till ett till år i fängelse blir knappast billigare. Polis och domstol får en ökad arbetsbelastning och nya personer kan utsättas för lidande och elände. Frihetsberövandet av den dömde är en trygghet för brottsoffret, och den tryggheten och kan man inte mäta i kronor och ören. Den som sitter inspärrad är också fysiskt oförmögen att begå nya brott. Hur mycket pengar det då kostar att ha den dömde inspärrad ett dygn är inte det viktigaste.
Hårda fängelsestraff för grova brott ser jag som en självklarhet. Straffet ska vara i nivå med brottet, både för att visa att samhället inte accepterar beteendet men även för att ge brottsoffret upprättelse.

Om oppositionen får makten efter valet nästa år kommer vänsterpartiet att kräva ministerposter. Alice Åström (V) är då en tänkbar kandidat till justitieministerposten, och då kan artikelförfattarens önskemål om kortare fängelsestraff infrias. Kriminella är offer, inte förövare, är partiets filosofi. Därför har vänsterpartiet på fullt allvar krävt att Sverige skall införa halvtidsfrigivning. Det är väldigt positiva nyheter för alla kriminella, men knappast för resten av befolkningen. Min åsikt ligger snarare åt att de dömda skall sitta av HELA sin tid.

I de allra flesta situationer har man ett val. Man är alltid ansvarig för sina egna handlingar, och att då som morddömd framställa sig som ett offer blir bara märkligt.

Visst kan man ha synpunkter på hur kriminalvården fungerar och hur effektiv den är på att återanpassa brottslingar till ett normalt liv på rätt sida om lagen. Det står var och en fritt. Men hur man än vrider och vänder på saken kan man aldrig komma ifrån det personliga ansvaret. Är det rimligt att skylla sitt eget misslyckande på kriminalvården, eller är det kanske läge att rannsaka sig själv och acceptera det faktum att man sitter på anstalt på grund av sina egna val?

Anders Hansson (M)
Riksdagsledamot i Justitieutskottet
Södra Skåne